Hon hade en allvarlig depression och kunde inte fortsätta jobba, det var en väldigt hård smäll och allt blev bara kaos men det blev aldrig bättre... Mamma blev bara sämre och sämre och som om det inte var tillräckligt dåligt så fick min syster Ida missfall. men det var inte bara en gång, det var två,tre och flera. Det gjorde så allting bara blev mycket värre. Nu kändes det som att allt bara kunde bli bättre. Men det går alltid att komma djupare. alla drabbades hårt av det som hänt och skolan började gå sämre och lärarna blev inblandade vilket jag tycker gjorde allt mycket jobbigare. Då ville jag inte att alla skulle veta hur det stod till. Men när det väll var sagt så fick jag hjälp av lärarna och skolan började gå bättre igen. Nu kändes det som allt kunde bli bättre. Mamma åt medicin mot sin sjukdom och äter man starka mediciner måste man gå på regelbundna undersökningar hos en läkare. Jag kommer inte ens ihåg exakt när det var kommer bara ihåg att jag kom hem från skolan och ska precis sätta mig och göra mina läxor när dom ropa in mig i köket. Nu trodde jag att jag hade misslyckats helt i skolan. Men Jag kände direkt jag kom in i köket att mamma ville säga något som var allvarligt och det fanns ingen ilska alls. Pappa berättade att de hade varit på en undersökning samma dag och de hade fått tillbaka svaren. det blev tyst... Sen sa mamma; Jag är mycket sjukare än vad vi trodde.. jag bah jaha? vadå? då sa pappa efter en tyst stund dom hittade en tumör i bröstet... då blev allting helt still. jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. visste inte ens vad jag skulle säga. jag stod bara helt tyst. hade inte en ända känsla i hela kroppen. De tog dagar, veckor innan jag hade förstått hur verkligheten såg ut. Mamma var allvarligt sjuk och de visste inte om det var livshotande. Nu blev allting för mycket. men det fanns inget val det var bara att kämpa på. Men det tog sig alla vänner fanns där och de som behövde veta det dom visste det, och det som var så skönt var att dom fanns där men dom frågade inte ut mig eller tjatade. Dom levde vardagen med mig som om ingenting hade hänt. Processen mot cancer är en svår jobbig process och tar mycket på kroppen och mamma depression blev värre men tillslut så vände allting operationer och cellgiftsbehandlingar osv. det var påväg uppåt och det var ingen fara längre. då började allting bli bättre och det kändes som tiden gick så fort helt plötsligt.
Allt blev bara bättre för en gång skull, och nu är det bättre än vad det har varit på länge. Det är inte så många som vet det här men hoppas folk kan förstå och få en liten glimt av hur det kan vara!